Du hittar henne oftast i tunnelbanan, nu kan man nog snarare säga att hon hittar dig, men låt oss bara säga att det är där ni oftast möts. En gång träffade hon mig på ICA i högdalen, och nån gång eller två på stan, men flera gånger mer på tunnelbanan. Hon sticker ut, hon är inte svår att se. Vi talar om en äldre kvinna. Låter gör hon också. Ser man henne inte hör man henne. Hon ÄR defintionen av en tokkärring. Punkt.

          Den här damen är på ett uppdrag, det råder nog olika åsikter om vad det skulle vara för typ av ett uppdrag, eller om det ens är ett uppdrag. Jag skulle påstå att jag alltid trott att hon är på ett uppdrag, men inte förrän nyligen fick jag en aning om vidden av detta uppdrag.

Jag har växt upp med den här damen som en ganska naturlig del av kollektivtrafiken. Det är samma race var gång. Hon stiger på tunnelbanan, som en outnämnd biljettkontrollant, fast utan att kontrollera några biljetter då. Denna kontrollant ser till att alla är vakna och allerta, med blicken högt och Jesu lära i sinne. Jag måste tilläga försöker se till att alla är vakna och allerta, med blicken högt och Jesu lära i sinne. Alla som åkt kollektivt vet nämligen att det är just det som alla i tunnelbanan inte sysslar med, det är en kattastrofzon för den stackars damen.

          Vakna är folket knappast, än mindre alerta. Blicken är knappast högt, snarare lågt sänkt i en tidning eller på en mobiltelefon, där Jesu lära endast dyker upp för att mosatsen manifesterat sig. Hennes uppgift som kontrollant är dödsdömd...

         Men det är som om allt det här passerar förbi damens motivation. Som om det rentav ger henne kraft. Hon är där för att göra det hon kan, och dessa individers brist på inställning eggar henne till fortsatt kamp, som om kampen blivit än mer rättfärdigad. Och så ger hon sig in.

"Å vare Jesu namn!"

Hon går fram i vagnen och tittar på en man.

"Må Jesus förbarma sig över er"

Nästa person:

"Här sitter ni, och gömmer er bakom era tidningar!"

Vänder sig till nästa:

"Ni vågar inte se saningen"

"Halleluja!

Och så fortsätter det. En efter en, bockar hon av alla i vagnen, alla får en dos, alla får veta. Ingen glöms bort. Hon är arg, väldigt arg. Man kan se ilskan i hennes ansikte. Oj så det går, oj så det låter.

         Folk är rädda i sina tankar, vart tar man vägen, ingenstans att fly. Jo, in i tidningen, in i tunnelväggen som flyger förbi utanför fönstret, in i mobilen, överallt flyr folk. Men ingen rör sig. Ingen tittar damen i ögonen, ingen vill få sin dom. Alla sneglar när hon dömer någon annan, passar på. Men när det är deras tur, då hittar dom sin trygga punkt och stannar där, eller?

          När jag senast träffade denna dam senast, hade jag för ett år sedan varit med om något speciellt på gullmarsplan tunnbelbaneplatform, som ligger grund till hur jag valde att bemöta henne. Där finns en inglasad väntsal mitt på perrongen, och där satt vi ett antal resenärer en vinter. Lyssnade på den absurda klassiska musik som flyter ur högtalarna där inne för att bryta den totala tystnaden som annars uppstår. In kommer en man med trasiga kläder och öl i handen. Han flyger in med full kaliber och för liv. Snabbt slås han av den oerhörda tystnaden, och den totala uppmärksamhet som riktats mot honom. Snabbt återgår alla till att stirra ner i golvet, och mannen utbrister "Vad är det med er!?" "Varför är ni så tysta" "Varför är det ingen som pratar?" "Varför SÄGER ni inget?" "Lever ni!?" Han stod ett tag, sen gick han ut, och lämnade en tyst sal efter sig. Jag minns att jag skämdes. Skämdes för att jag inte reste mig upp och sa "JAG lever, JAG pratar med dig, JAG ser dig". Hur kan man INTE göra så, när en människa desperat frågar?

          Det här hade jag burit med mig ett tag, och damen i tunnelbanan var ytterligare en version av samma upplevelse. Jag ville inte skämmas igen. Den här gången tänkte jag istället att damen kanske hade något jätteviktigt att säga mig, något jag behövde höra. Om inte, så finns det väl egentligen inget hon kan säga som skadar mig? Jag bibehöll den här inställningen, och hon närmade sig. När hon kom till mig var jag redo, och jag tittade upp, rakt i hennes ögon, redo för min dom. Kom igen, tänkte jag, jag ser dig. Jag måste säga att det som hände nog var det jag minst väntat mig. Hon log. Hon log det största och finaste leendet jag kan erinra mig sett någonsin. Hon sken upp som en sol, rynkorna i ansikten vred sig på ett sett jag aldrig sett, det var som om ansiktet lyftes upp med hela sin kraft. Och jag log tillbaka. Och så log vi. Hon sa inte ett ord. Sen vände hon sig bort, och fortsatte. Genast hade hon släppt sin glada min, och var åter på sitt uppdrag. Och jag kände därefter, att jag möjligtvis hade fått en aning om vad det var för uppdrag hon egentligen var på.

Då och då hör jag någon säga "Jag försöker fundera vad jag vill göra med mitt liv" eller "Det var under den tiden jag funderade mycket på vad jag ville göra med mitt liv".

Ibland tänker jag så själv också. Då märker jag hur det gör mig förvirrad, för när jag tänker på livet som stort blir det obegripligt, och nästintill ogreppbart. Som ett beslut för stort att tas, alldeles för viktigt, inget att fucka upp, eller hur?

          När ett beslut blir övermäktigt, blir det tungt. Det är lätt att känna sig tröstlös, för det faktum att ett beslut är viktigt, gör det inte mindre viktigt så att säga. I många år kan man gå och fundera över vad man ska göra med sitt liv, faktiskt hela vägen tills man dör. Då inser man att det man uppenbarligen skulle göra med sitt liv var att fundera över vad man skulle göra med sitt liv. Men jag tror inte det, det verkar menlöst, för min egen del alltså.

Men sen tänkte jag att om man istället för att fundera på vad man ville göra med sitt liv, skulle skulle fundera på vad man vill göra för stunden, ja, just nu alltså. Just nu. Kanske kan man då liksom göra något vettigt just precis nu, istället för att boka upp hela livet som, vem vet, kan bli väldigt kort. Planering för tid man inte vet att man har, ter sig fullständingt onödigt, iallafall om man blir förvirrad i processen.

         Säg då att man hittar på något kul och kreativt för stunden, se på mig, jag skriver en text. Då kan man tro att man efteråt kommer vara tillbaka på ruta ett, fast med en idé mindre, en mindre vettig sak att göra. Kanske håller vi oss från att göra en massa små saker för stunden, eftersom vi inte kan tro att de leder till nya saker.

          Jag tror att man är full med goda idéer att göra, nu, just nu. Men jag tror att man håller sig för många av dom eftersom man tror att dom inte leder någonstans, man kan inte placera in dom i perspektivet livet, och det är juh livet vi vill hitta sysselsättning för, inte nuet. Men släpp det nu, och lita på att den här lilla kreativa idén som sysselsätter dig för stunden kommer leda in dig i nästa, och nästa, och förmodligen nästa, kanske inte en till, men om det blir så är det fett. Lägg din tro på att kul för stunden, är kul i längden.

          Du kommer blicka tillbaka på ditt liv och tänka "Då hade jag kul" och inte "Det var då jag funderade på vad jag ville göra med mitt liv". Du kan tillåta dig att tänka stort, men tillåt dig då också att leka smått. Dom roligaste, konstigaste och de minst lovande idéerna är de som kommer bära den sötaste frukten. Trappan uppenbarar sig på vägen, eller:

"You dont have to believe on the whole stair to take the first steps"

- Martin Luther King